Sjukvecka

Av skäl som ni kommer förstå av berättelsen nedan blev det inte så många bilder under veckan som var, ingen av oss gjorde sig på bild om vi säger så.

Det började egentligen redan innan påsk. Vi har allihop varit mer eller mindre förkylda under hela vintern och på skärstorsdagen började mamma att må sämre igen. Men med lite alvedon trodde hon sig vara på bättringsvägen.

När jag vaknade i bilen i Linköping på fredagen hade dock mitt ena öga kleggat igen. Och sedan bara fortsatte det....

På söndagfm tog vi en promenad innan vi skulle åka hem för att träffa en av pappas kompisar som bor i Eksjö. Efter att lekt i 10 min klättrade jag självmant upp i min vagn och somnade. Typiskt tänkte föräldrarna, nu blir det en jobbig hemfärd, men jag sov nästan hela tiden fram till att vi stannade för att fika. Sedan satt jag bara tyst och stilla och kikade ut genom fönster, orkade inte mer (förutom att försöka få Ellinor att skratta genom att slå min ballong i huvudet på henne...)

Strax innan vi åkte kände mamma att det kliade rejält i hennes öga också. Hon hade känt det till och från under helgen men hoppades att det bara var hundallergi. I bilen började dock varet att rinna och på kvällen såg ögat ut som en blodig köttbulle med en vit påse under ända ner till hakan. På kvällen fick mamma lock för öronen och på natten så ont att hon inte kunde sova...

Sedan var det dags för Ellinor att få kleggiga ögon...

Vi försökte sjävbehandla med saltlösning och alvedon som man ska men inget hjälpte... Så på tisdag morgon gick vi till vårdcentralen. En timmes kö! Och jag fick inte vara i väntrummet med alla leksaker utan fick vara i trapphuset. Men jag var jätteduktig tycker mamma. Hon blev visserligen lite trött på mig när jag bara skulle åka hiss och springa i trappor så hon satte mig i vagnen mot slutet. Men bara jag fick en banan och hennes plånbok så var jag nöjd.

Det visade sig förstås vara en rejäl ögoninfektion på alla som kräver antibiotika. Men mamma ska ju vara värst så hon fick penicillin mot öroninflammation också (är inte det en barnsjukdom?)...

Eftersom jag var så duktig på vårdcentralen, och vi gick förbi Adidas-shopen på vägen till Apoteket, så fick jag en belöning. En alldeles egen fotboll i min egen storlek, dvs mini!

Pappa klarade sig förstås inte heller. På onsdagkvällen kom han hem och sa: " Det spelar ingen roll hur dåliga ni är, det är mest synd om mig av alla i hela världen!"

Mamma förklarade för mig att det är sant, pappor blir mycket sämre än alla andra, de kanske inte dör av en förkylning men inte långt ifrån. På torsdagkvällen fick dock pappa erkänna att mamma var sämre än honom.

På fredagen var jag klart på G igen och med massor av överskottsenergi efter en mycket lugn vecka Mamma gjorde sitt bästa att hänga med i mitt tempo men var tvungen att gå till doktorn igen på em. Vilken tur att pappa kunde komma hem lite tidigare från jobbet.

Nu efter helgen är jag och Ellinor mycket bättre men mamma är fortfarande dålig. Hon tycks stå i ständig telefonkontakt med doktorn och knaprar många piller för att hålla jämna steg med mig och Ellinor. Nu håller vi tummarna för att mamma ska bli bra snart. Å andra sidan så har det ju vissa fördelar att hon är halvdöv...