Igår när jag vaknade på em tittade jag sömndrucket upp och såg att det stod någon bredvid min säng...
Det var ju Alfred, och när jag insåg det började jag genast le. Vi har inte träffats på nästan två månader och jag har saknat honom och hans familj.
Alfreds mamma berättade att när de skulle förbereda honom på att åka hem till Stockholm efter två månader i stugan på västkusten så hade han inte reagerat när de pratade om hans rum och leksaker mm.Men när de berättade att de skulle åka hem till Stockholm där jag Sylvester bor så sken Alfred upp som en sol och ville åka hem. Det är en riktig bästis det!
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar